”Gud, du är min Gud. Tidigt (ivrigt) söker jag dig. Min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig i ett torrt och törstigt land. (Ps.63:2).
Det finns på djupet av ditt hjärta en stark längtan efter din himmelske Far. När sonen i Lukas 15 ”kom till besinning”, dök denna längtan upp till ytan och han sa: ”jag vill stå upp och gå till min far.”
Vi är skapade att vara Guds-älskare: att älska Honom av hela sitt hjärta och av hela sin själ och av all sin kraft är det naturligaste som finns (5 Mos.6:5). Det är denna kärlek som väcks till liv i pånyttfödelsen. Bibeln kallar den för ”din första kärlek” (Uppb.2:4).
Pånyttfödelsen är en kärleksfödelse: den förlorade blir återfunnen och den döde får liv igen (Luk.15:24). Var blev sonen återfunnen? I sin faders famn! Utanför den är vi förlorade! När fick han liv igen? När fadern kysste honom! Utan Hans kärlek är vi döda (Luk.15:20)!
Det är Faderns fullständigt oförtjänta kärlek som väcker en intensiv kärlekslängtan i vår pånyttfödda ande efter honom : hans mäktiga kärlek drar vårt innersta till sig med oemotståndlig kraft (Hos.11:4).
Andlig hunger och törst efter Gud och hans ord, såväl som tillbedjan och lovprisning, läggs in i vår ande i samma ögonblick som vi föds på nytt (Ps.40:1-3), men måste tränga in i vår ”själ” och vår ”kropp” – vår naturliga människa – för att bli permanent och stark.
Vi kan längta” efter Gud med vår själ, men bara med vår ande kan vi söka och komma i levande kontakt med honom (Jes.26:9). När det sker gör den Helige Ande Rom.8:16 till en personlig, glädjefylld verklighet: ”Anden själv (Guds djupaste verklighet) vittnar med vår ande (vår djupaste verklighet), att vi är Guds barn”: den största verkligheten i universum!
När vi ger vårt gensvar till Anden, genom att varje dag tidigt och ivrigt söka Gud, börjar hungern och törsten efter mer av honom att bli den mäktigaste drivkraften i vårt liv.
