SAMVETE OCH GUDSRELATION

”Därför strävar jag själv efter att alltid ha ett gott samvete inför Gud och människor”
(Apg.24:16; jmf Apg.23:1).
Samvete och gudsrelation är intimt förbundna med varandra: det går inte att ”ha frid med Gud” (Rom.5:1), leva i en intim och harmonisk relation med Gud, utan att ha ett gott samvete.
Samvetet är vår andes röst, som vägleder, anklagar eller försvarar oss, beroende på hur vi lyssnar till och följer den (Rom.2:15). När vi föds på nytt och Guds Ande förenas med vår ande, blir vårt samvetes röst alltmer ett med Guds röst. Ju djupare vår relation till Gud blir, desto mer finstämt och känsligt blir vårt samvete.
Därför är det så oerhört viktigt att leva i en ständigt öppen och äkta relation till Gud, och lära sig att leva i omedelbar lydnad för sitt samvete, så att man inte ”bedrövar den Helige Ande” (Ef.4:30).
Vi har fått ”ett rent samvete” genom försoningen (1 Pet.3:21), och det är vårt personliga ansvar att bevara det obefläckat genom en ständig vandring i ljuset, så att Jesu blod kan rena oss från all synd och vi kan leva i obruten gemenskap med Gud (1 Joh.1:7). Det innebär att vi omedelbart bekänner varje litet avsteg från den Helige Ande i tanke, känsla eller handling som synd, så att Herren kan förlåta oss och rena oss ”från all orättfärdighet” (1 Joh.1:9).
Vi måste utveckla en livslång vana att ge vårt gensvar till Guds Ande. Kväver vi samvetets röst genom ohörsamhet och olydnad, blir vårt hjärta hårt och vi kan som Paulus varnar ”lida skeppsbrott i tron” (1 Tim.1:19).
Endast genom att ”kämpa den goda kampen” mot allt som vill påverka och försvaga vår gudsrelation (1 Tim.1:18), kan vi i slutet av vårt liv likt Paulus stå där och säga: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans. Den ska Herren, den rättfärdige domaren, ge mig på den dagen, och inte bara mig utan alla som älskar hans återkomst.” (2 Tim.4:7-8)