FULL FRÄLSNING

“För om vi är förenade med honom i en död som hans, ska vi också vara det i en uppståndelse som hans.” (Rom.6:5)
Kristus själv är vår frälsning, han är vår bestämmelse, orsaken till att vi existerar. Full frälsning innebär att han blir ”vårt liv” – vår grundläggande verklighet, den som lever ut sitt gudomliga liv i och genom oss.
Det kan bara förverkligas genom att vi blir fullständigt förenade med – sammanvuxna med, organiskt förenade med – Kristus i död och uppståndelse, så att vi blir ”en ande med honom” (1 Kor.6:17).
Detta innebär att dö ut från vårt falska, oberoende egenliv och uppstå till ett Ande-beroende Kristusliv – det enda äkta livet.
Det inbegriper en total kapitulation för Kristus, där vi ger upp alla rättigheter till vårt eget liv, så att han kan invadera oss med sin Ande och leva sitt liv genom oss.
Detta är inte en engångshändelse, utan en process som går djupare och djupare livet ut: ”Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv ska bli synligt i vår kropp. Vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår dödliga kropp,” skriver Paulus
(2 Kor.4:10-11) och ”jag dör varje dag” (1 Kor.15:31).
Jesus förklarar: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han ska rädda det” (Luk.9:23-24). Vi måste alltså dagligen och stundligen säga ”nej” till oss själva och ”ja” till Kristus, för vi frestas ständigt att gå vår egen väg och hävda, försvara eller ursäkta oss själva.
I början av vårt kristna liv handlar det om att säga nej till yttre synder och orena, köttsliga böjelser, ”de köttsliga begären som för krig mot själen” (1 Pet.2:11; jmf Tit.2:11-13). Sedan för Anden oss djupare till våra inre motiv, målsättningar och drivkrafter: ”hjärtats uppsåt och tankar” (Heb.4:12), för att slutligen gå till själva roten: vårt eget liv.
Vi måste ”hata” vårt eget liv, säger Kristus, annars kan vi inte vara hans lärjungar (Luk.14:26), annars kan han inte ta gestalt helt och fullt i oss och syftet med vår existens kan inte förverkligas.
Hur kan vi ”hata” vårt eget liv, det som vi älskar mer än något annat?
Endast om Anden får tända Kristuspassionens eld i våra hjärtan (Luk.12:49), så att vi ser att allt annat är ”avskräde” i jämförelse med honom (Fil.3:7-8).
Då blir vi beredda att ge upp vårt eget liv och byta ut det mot Kristus!