”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft.”
(5 Mos.6:5);
”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er; förbli i min kärlek.” (Johannes 15:9);
”Be i den Helige Ande. Håll er kvar i Guds kärlek.” (Judas 1:20-21).
Jesus har gjort det som var helt omöjligt för oss att utföra med alla våra ansträngningar. Han har tänt kärlekens eld till honom i våra hjärtan: uppfyllelsen av det största och främsta budet (1/.).
Detta krävde ett offer av honom som ingen annan någonsin kunde ge och kostade honom en ångest som ingen människa möjligen kan förstå eller mäta (2/.).
Nu är vårt största ansvar att hålla kärlekens eld brinnande på vårt hjärtas altare: ”Den får inte slockna” (3/.).
För att hålla en eld igång krävs två faktorer: ved (”bränsle”) och syre. Andligt sett är dessa två avgörande faktorer Guds ord och bön.
Guds ord är för Andens eld vad bränsle är för naturlig eld, det ger energi och håller Andens låga vid liv. Guds ord är fullt av hängivenhetens eld för Gud och inspirerar våra hjärtan att älska honom mer och mer, eftersom det uppenbarar Herrens sköna karaktär och underbara gärningar för oss. Ju mer vi lär känna honom, desto djupare älskar vi honom. Ordets mänskliga författare var hängivna tillbedjare och de inspirerar våra hjärtan till kärleksfylld dyrkan.
Bön är andedräkten, syret för Gudskärlekens låga. Att be i den Helige Ande är att andas in Andens mäktiga kärlek. Han är Treenighetens kärleksflamma. Den Helige Ande gör Herrens person och närvaro verklig för oss, fångar våra sinnen och känslor och vänder hela vårt väsen mot Gud i kärleksfull tillbedjan och gemenskap. Genom honom är vi sammanlimmade med Herren i en djup ande-förening av kärlek (4/.).
Vi måste bestämma oss för att meditera dagligen över Ordet, så att det blir bränsle för vår kärlek till Gud och ta bestämd tid för bön och tillbedjan, och dessutom, så ofta vi kan under dagen, vända våra hjärtan till bön, tacksägelse och tillbedjan (5/.).
(1/. Matt22:37-38); (2/. Luk.12:49-50); (3/. 3 Mos.6:12-13; Upp.2:4-5); (4/. 1 Kor.6:17), (5/. 1 Tess.5:16-19)
