”Ett brutet strå ska han inte krossa, en rykande veke ska han inte släcka.”
Matteus 12:20
Den djupaste ångesten i ett människohjärta är det ofullbordades och oförverkligades ångest: att inte vara den jag av evighet är designad och ämnad att vara – den existentiella ångesten.
Syndens förfärande ångestfyllda resultat är en ofullbordad människa, en förkrympt varelse, som förtvivlat kämpar för att vara något/någon, kämpar för att förverkliga sig själv: lik ”ett brutet strå och en rykande veke” – på djupet omedvetet medveten om att hon inte är den hon borde vara.
”Ett brutet strå” ger en bild av en person med en bruten ryggrad, utan förmåga att möta livets utmaningar; ”en rykande veke” är någon som inte orkar att leva därför att själva livslågan är svag och flämtande.
Tillhörighet och trygghet, tillräcklighet och livsglädje är människolivets grundbehov.
Psalm 22:10-11 ger en vacker bild av detta: ”Det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst. På dig är jag kastad ända från modersskötet, redan i moderlivet var du min Gud.”
Förnimmelsen av tillhörighet skapas vid modersbröstet, tryggheten i fadersfamnen och tillsammans formas en visshet om tillräcklighet och livsglädje. Därav skapas en fast identitet som gör att man bärs av en trygg inre förvissning och vila med en lugn förmåga och kraft att möta det oväntade och svåra.
Utan den intima förnimmelsen av tillhörighet blir livet en ångestfylld upplevelse av övergivenhet (bortvaldhet) och främlingskap i tillvaron och utan den djupa känslan av trygghet och tillräcklighet en ständig fruktansfylld oro och oförmåga att möta livets utmaningar och stormar. Tillsammans formas en människa som i ångestfylld prestation försöker finna sin identitet, vara den hon skulle och göra det hon borde, men inte förmår det.
Jesus kom för att lyfta oss upp ur vår livsångests bottenlösa träsk och föra oss in i den kärleksfyllda faders-modersfamnen där våra djupaste behov äntligen finner sin fulla tillfredsställelse.
