”Åt den som segrar …”
upprepas sju gånger i Uppenbarelseboken kapitel 2-3.
För att vara till nytta i Guds rike i den stora kampen mot Satans rike måste vi först vinna seger i våra personliga liv!
Livet i denna fallna värld är en krigföring och vi måste lära oss att kämpa och vinna de olika typerna av strider på alla områden vi möter under vår livstid och besegra de tre stora fienderna, köttet, världen och djävulen.
Detta inbegriper att ta itu med:
vår bakgrund, släktförbannelser och demoniska inflytanden i vår barndom och ungdom;
krafterna och influenserna från vår kulturella och andliga miljö;
vår personliga karaktär, överlåta vår vilja till Jesus Kristus, övervinna brister i vårt temperament och våra känslor, kampen för ett rent sinne och att ställa vår kropp under Andens styre för att vinna den moraliska kampen och utveckla en ren och helig karaktär.
Vissa av oss måste möta en hård kamp på hälsans område;
alla måste vinna kampen på det finansiella området, lära sig att lita på Gud för vårt liv på olika sätt; alla måste lära sig att utveckla bra och sunda relationer osv osv.
Vi har alla en ”Goliat”, en jätte, som vi måste besegra för att utveckla andlig auktoritet. Det kan vara en djupt rotad vana, fysisk svaghet, ett hett temperament, karaktärssvaghet eller andra handikapp eller ständigt pressande omständigheter, olösliga familjeproblem etc. – och oavsett hur du försöker är du ”svans” och inte ”huvud”, ”under” och inte ”över”, istället för motsatsen (1/.).
Gud kommer inte att ta bort det här problemet – du måste övervinna det (2/.). Syftet är att föra dig till mognad genom att bryta all stolthet och självförtroende och göra dig helt beroende av Guds nåd.
De flesta kristna inser inte vilken enorm daglig kamp det är att gå igenom denna livslånga förvandlings- och förnyelseprocess för att lägga alla områden i livet under Jesu Kristi herravälde och den Helige Andes ledning, så att varje inflytande från djävulen utrotas totalt och Kristus verkligen manifesteras och förhärligas i vårt dagliga liv.
(1/. 5 Mos.28:13); (2/. 2 Kor.12:7-10)
