GUDS MÄKTIGASTE GÄRNING

”Dina väldiga gärningars makt ska man tala om, och din storhet ska jag förkunna.”
(Ps. 145:6);
”Herren gläds över sitt folk, han smyckar de ödmjuka med frälsning. De trogna ska jubla i härlighet och sjunga av glädje på sin bädd. De ska ha Guds lov i sin mun…”
(Ps. 149:4-6).
Guds mäktigaste gärning är människans frälsning – hennes återupprättelse till Guds eviga liv och den gudomliga härlighet som hon ursprungligen skapades för att äga.
Guds Son är Guds eviga liv och hans gudomliga härlighet, den person som helt och fullt formats av Anden. Det finns inget underbarare och vackrare i universum, ingenstans i Guds skapelse, än Kristus!
Han är människans bestämmelse och Gud Faderns högsta tanke och syfte är att föra ”många söner till härlighet” (1/.), d.v.s. att bli förvandlade till hans Sons avbild.
Det är därför Jesus ber Fadern att uppenbara hans härlighet för oss och föra oss till den plats där han själv är av evighet: Faderns famn (2/.). Detta är platsen där ”metamorfosen”: vår förvandling till Kristi härlighet äger rum.
Den Helige Andes verk är att ge oss en inre vision av Kristi härlighet. Om vi bara en gång har fått en glimt av den härlighet som uppenbarades på förklaringsberget, spelar ingenting i denna värld längre någon roll för oss: vi dras oemotståndligt till det ljus vi har sett där. Guds mål har blivit vårt mål, Faderns dröm vår dröm: Kristusmänniskan.
Efter att Paulus hade tagit emot denna inre uppenbarelse av Kristus, lät han ingenting attrahera och fånga hans sinne och själ förutom Jesu Kristi ansikte.
Men Herren kan bara ”smycka de ödmjuka med frälsning” – därför måste han klä av oss allt vi är i oss själva, göra oss utblottade och utfattiga, innan han kan smycka oss med sin frälsning, Jesus Kristus.
Endast i härligheten kan jag verkligen jubla och sjunga av glädje, bara iklädd Herren, Jesus Kristus, tillbe Gud ”i Ande och sanning”. Först när han har blivit min andliga verklighet kan jag verkligen tillbe honom, lovsjunga och prisa honom.
Detta är de återlöstas lovsång!
(1/. Heb.2:10); (2/. Joh.17:24)