”Dit jag går kan du inte följa mig nu. Men längre fram ska du få följa mig.” Petrus frågade: ”Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Jag ska ge mitt liv för dig.”
(Joh.13:36-37);
”Jag säger dig sanningen: När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre ska du sträcka ut dina händer, och en annan ska spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill.” Detta sade han för att ange med vilken död Petrus skulle förhärliga Gud. Sedan sade han till honom: ”Följ mig!”
(Joh.21:18-19);
Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska vinna det.” (Matt.16:24-25).
Vad blev brutet på korset?
Den ande av självcentrerat oberoende som manifesterar sig i självmanifestation och självbevarande: det sataniska greppet om vårt eget liv, omöjligt för någon människa att bryta sig ur!
Petrus hade ingen aning om hur starkt hans grepp om sitt eget liv var: hur mycket han än ville, hade han inte kraften att ge upp sitt eget liv för Jesus, eftersom en starkare makt kedjade fast honom vid honom själv: den sataniska synd-anden som invaderade människan vid syndafallet och gjorde oss infernaliskt självälskande, istället för gudomligt gudsälskande.
Denna makt måste brytas på korset och därmed den store självcentrerade rebellens andliga auktoritet över mänskligheten, manifesterad i vår ständiga vägran att underordna oss Guds lag på grund av den ande av olydnad och fientlighet mot Gud i vårt inre som format våra liv och gjort oss till ”olydnadens söner” (1/.Ef.2:2).
Guds lag kräver att vi ger upp vårt oberoende egenliv och blir hjälplöst beroende av Honom, precis som vår Herre, som är ”mild och ödmjuk i hjärtat”. Men ”livets Andes lag i Kristus Jesus” kunde inte bli vårt hjärtelag förrän ”syndens och dödens” ande-lag hade fått sin dödsdom och brutits på korset.
Och Kristi lag kan inte inplanteras i oss förrän den lag som format vårt gamla liv har ryckts upp med rötterna i vårt innersta och dess grundvalar krossats i bitar. Först då kan ”stenhjärtat” i oss bytas ut mot ”ett nytt hjärta och en ny ande” av kärleksfull lydnad (2/.).
När vår naturliga styrka och vårt självförtroende har brutits kommer vi att ”sträcka ut våra händer” och låta Herren leda oss dit vi naturligt sett ”inte vill”: där vårt gamla ”jag” blir ”korsfäst med Kristus” så att det verkligen blir ”inte längre jag, utan Kristus som lever i mig”.
Först då kommer vi att finna vårt sanna jag ”i Honom” och syftet med vår existens kommer att uppfyllas: att Kristus blir förhärligad i vårt fysiska liv!
(1/.Ef.2:2); (2/. Hes.36:26-27)
