”Därför skäms inte Gud för att kallas deras Gud, för han har förberett en stad åt dem.”
(Heb.11:16; läs v.8-10, 13-16)
Hebreerbrevets författare säger något märkligt om patriarkerna Abraham, Isak och Jakob.
Gud hade lovat att de skulle få det land i arv dit han kallat dem, men de bodde där i tält som tillfälliga besökare i ett främmande land, eftersom de hade fått en inre uppenbarelse av ett annat, himmelskt land och förstått att det var deras egentliga hemland.
Detta är en oerhört djup sanning: våra andliga rötter är i den himmelska världen. Gud är vår egentlige Far och vi hör hemma där han är, det himmelska landet är vårt egentliga fosterland, där vi har vårt eviga medborgarskap. Om vi har den synen blir vårt jordiska medborgarskap bara något tillfälligt och vi kan absolut inte bli några rabiata nationalister.
Genom tron blev löfteslandet för patriarkerna en bild av det himmelska landet dit de var på väg. Därför var de vandringsmän, de visste att de bara vistades tillfälligt här på jorden och var på genomresa till ett bättre land.
”De bekände sig vara gäster och främlingar på jorden”: de visste att de egentligen inte hörde hemma här och därför slog de inte ner sina bopålar utan bodde i tält som främlingar i löfteslandet och längtade till sitt himmelska hem, till en stad vars arkitekt och skapare är Gud själv: ”staden med fasta grundvalar.”
Därför skämdes inte Gud för att kallas deras Gud.
Hur är det med dig och mig? Skäms han för oss?
Det farligaste som finns för det andliga livet är att slå ner sina bopålar för djupt här på jorden – här finns ingen ”drömbostad” för oss, den finns i ett annat land. Är vi så upptagna med det synliga att det osynliga trängs undan och blir sekundärt?
Tron gör att vi ser bortom det synliga till den osynliga och eviga verkligheten och inser att vi också bara är här tillfälligt och vår innersta längtan står till vårt himmelska hemland.
När vi har den inställningen blir Gud stolt och glad över oss. Han gör det himmelska än mer verkligt för oss och drar vårt sinne dit, så att det blir vårt fokus, inte det jordiska.