”Men jag är rädd att liksom ormen med sin list förledde Eva, så kan också era sinnen förföras och vändas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus.”
2 Korintierbrevet 11:3
Endast i ”den uppriktiga och rena troheten mot Kristus” kan vi finna djup och sann tillfredsställelse och fullhet, så att vi blir hela och kompletta personer, vilket gör oss till ett allvarligt hot mot Satans styre över mänskligheten.
Väl medvetna om detta arbetar otaliga demoniska krafter, beväpnade med helvetets alla listiga knep, oförtröttligt på att påverka andligt intresserade personer, för att om möjligt leda dem vilse från sanningen och verkligheten i Jesus Kristus och istället hänge sig åt sina sinnes illusioner.
Detta hände med galaterna, och Paulus ropar ut i kapitel 3: ”Dåraktiga galater! Vem har förhäxat er? (Dvs. sänt besvärjelser på er för att utöva en ond makt över er).”Ni fick ju Jesus Kristus målad för era ögon som korsfäst.”
Det är absolut nödvändigt för oss att förstå att risken att bli lurad och vilseledd är större på det andliga området än på något annat område av mänskligt liv.
Om vi inte har dött bort från våra egna själiska ambitioner och drömmar, om ”den gamla människan” med alla dess tendenser till självförverkligande, självtillfredsställelse och självbedrägeri inte har blivit korsfäst (1/.), kommer vi oundvikligen att falla offer för dessa vilseledande krafter.
På grund av syndafallet är vårt naturliga sinne öppet och benäget för illusion och bedrägeri, och därför måste all tillit till vår egen förmåga att söka och förstå den andliga världen totalt avvisas och utrotas.
Detta är en djup och smärtsam process, inte minst för den andligt och mentalt rikt begåvade personen, eftersom det inkluderar inte bara våra intellektuella och känslomässiga förmögenheter, utan också vår naturliga intuition.
Vår enda trygghet ligger i att bli så totalt avskalade allt vi är och kan åstadkomma i och genom oss själva, att vi blir som små hjälplösa spädbarn, helt beroende av den Helige Ande (2/.).
(1/. Rom.6:6; Jer.17:9); (2/. Matt.11:25-27)
