”När nu barnen hade fått del av kött och blod tog han själv på liknande sätt del av detta, för att genom sin död göra den maktlös som hade makt över döden, alltså djävulen, och befria alla dem som av rädsla för döden levt i slaveri hela sitt liv.”
Hebreerbrevet 2:14-15
I djupet av den fallna människans hjärta finns en totalt bottenlös ångest, grundtonen i hennes hjärta: en livsångest/dödsångest som är helvetets fruktansvärda verklighet och beskrivs med orden: ”där ska de gråta och skära tänder” (Matt.8:12) – dvs total förtvivlan.
Den kan ligga djupt begravd under yttre, mänsklig trygghet genom en trygg barndom, goda omständigheter, eller under mängder av försvarsmekanismer, kontroll av livets omständigheter i form av trygghetsanordningar, tankebyggnader etc. – men den kan i oväntade och pressade situationer dyka upp hos den utåt sett tryggaste.
Vad är denna dödsångest? Det är djävulens döds-ande-grepp om människans innersta, hans gastkramande grepp om våra liv som yttrar sig i vår egen förtvivlade kontroll av vår livssituation.
Vi är inte djup-omvända förrän vi omvänt oss från detta grepp om våra egna liv och inte djup-frälsta förrän vi lösts ut ur detta döds-grepp och Herrens Ande, ”barnaskapets Ande”, fått fullt grepp om vår inre människa och vårt yttre liv.
Detta är den Gudomliga kärleksinvasionens fullbordan i oss: ett fullständigt utrotande av detta döds-ande-grepp om oss och därmed av all fruktan. Frimodighet ”på domens dag” innebär att våra liv står i full överensstämmelse med Gud i allt: Guds Ande har invaderat och format ”den Älskade Sonen” i oss så att Han har blivit vårt liv och vi är ”sådana som han är i den här världen” (1 Joh.4:16-18).
I Getsemane och på korset gastkramades Jesus av denna guds-övergivenhetens fasansfulla döds-ångest, trots att Han på djupet av sin ande bar på en total tillit att Fadern skulle ta Honom igenom detta dödsdjup – och Han blev bönhörd och övervann dödsångestens ande genom trons Ande, därför att Han inte släppte greppet om Fadershanden, trots att det verkade som om Fadern hade övergivit Honom.
Han upplevde helvetesdjupets bottenlösa ångest, när Han ”smakade döden” i vårt ställe, för att vi skulle slippa det för evigt.
Många kristna bär på ett yttre – för det mesta ganska tunt – skal av religiös präktighet. Därunder ligger fördömelsens gastkramande ångest och pyr – och pöser upp i oväntade ögonblick av stark konfrontation.
Orsak?
Man har aldrig blivit avslöjad på djupet och därmed djupomvänd, djupbefriad!
