”Jag såg Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet Serafer stod ovanför honom, var och en hade sex vingar: Med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. Och den ene ropade till den andre: ”Helig, helig, helig är
Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet.”
Jesaja 6:1-3 (jfr Upp.4:1-11)
Varför ropar de mäktiga änglarna dag och natt oupphörligt: ”Helig, helig, helig” och faller ner på sina ansikten för att tillbe Honom som sitter på tronen?
För att helighet är det mest positivt sköna och älskliga i hela universum!
Detta är vackert uttryckt av A.W. Faber i denna underbara lovsång:
”Min Gud! Vad underbar du är!
Hur strålande ditt Majestät,
Hur skön är inte din nådastol,
Dränkt i brinnande ljus!”
Helighet är inte något allvarligt, negativt och förbjudande – det är en mycket lagisk och konstgjord sorts ”helighet”.
Människors tankar om helighet och Guds helighet är lika långt ifrån varandra som himlen är över jorden.
När den Helige Ande förmedlar Guds helighet till en människa, förvandlar hennes karaktär och hela hennes väsen och görande och genomsyrar den med sig själv, blir den människan den finaste, mest ödmjuka, förlåtande, godhjärtade, vänliga, glada, skrattande och sköna människan på jorden – med ett ord ljuvlig, lätt att bli vän med och komma överens med, precis som Jesus.
Varför älskade syndare och utstötta att vara med Jesus?
För att han var helig!
