”Er prydnad ska inte vara yttre ting, utan hjärtats fördolda människa.” (1 Pet.3:3-4);
”Vem vet vad som finns i människan utom människan egen ande?” (1 Kor.2:11).
Syndafallets sorgliga resultat är en totalt förljugen människa: vi har förlorat oss själva, vårt autentiska jag, och vet inte längre vilka vi egentligen är, vad en äkta människa är – en Ande-gestaltad person.
Vi lever i en genomfalsk värld, präglad och styrd av den store Lögnaren (1/.), och vårt verkliga jag ligger begravt i en enorm, stinkande sophög av de felaktiga bilder som präglats in i oss av vår omgivning, de inbillningar vi skapat om oss själva, och de falska roller vi övat in och spelat.
Men en alltigenom äkta människa har trätt in i vår falska värld och levt det slags liv vi alla var ämnade att leva – ”den skönaste bland människors barn” (2/.). Han levde rakryggad, alltid obetvingat sann mot sitt verkliga jag, därför att han visste vem han var, vem som var hans ursprung och innersta verklighet – Fadern – och han gjorde allt i fullständig förening med Honom (3/.), och endast för att förhärliga Honom genom att förverkliga Hans syften, aldrig sina egna (4/. ).
Denna människa är vårt autentiska, inre jag: det ovärderliga människoväsendet, den ”mycket dyrbara pärlan” som vi måste ge upp allt för att få tag på (5/.)!
Det är den självcentrerade, självförverkligande människan som är den genomfalska människan, en återvändsgränd som slutar i totalt mörker. Därför måste vi dö bort från allt det vi är i oss själva, så att det ”inte längre är jag, utan Kristus som lever i mig”. Hela denna stinkande sophög under vilken vårt inre jag ligger begravt måste rensas bort tills vi finner oss själva i honom (6/.).
Det är en mycket lång och smärtsamt avslöjande resa dit.
(*Överskriften är hämtad från en bok av Erik Ewalds med samma titel)
(1/. Joh.8:44; 1 Joh.5:19); (2/. Ps.45:3); (3/. Joh.14:7-11); (4/. Joh.17:4); (5/. Matt.13:45-46); (6/. Fil.3:7-9)
