”Tag vård om er ande.” (Malaki 1:15-16)
Vårt ande-liv är som guld, det måste vaskas fram, åtskiljas från allt annat: ”allt är inte guld som glimmar” (det finns något som heter ”kattguld”!). Sedan måste det noga bevakas och skyddas, många vill stjäla det.
Jesus visar i Matteus 13 att mycket få kommer till full mognad och fruktbarhet i sitt andliga liv. Det är en otrolig kamp – hela helvetet reser sig upp mot det – för djävulen vet att en Ande-fylld person är hans överman, precis som Jesus!
OBS! Att bli andlig i biblisk mening är inte att bli konstig, att sväva i det blå, utan tvärtom, att bli helt och fullt naturlig och mänsklig, en människa med fötterna på jorden – men med hjärtat i himlen. Det är en harmonisk förening mellan det andliga och det naturliga, det mänskliga och det gudomliga, det himmelska och det jordiska, precis som hos Människan, Jesus Kristus.
Andlighet är inte heller synonymt med religiositet. Religiositet är den naturliga människans försök att leva det andliga livet. Det är fruktlöst. Vi kan aldrig någonsin med alla våra ansträngningar producera så mycket som en droppe andlighet.
Andelivet flödar in i och genom oss enbart i en levande, personlig relation med Jesus Kristus (Joh.15:4-5; 7:37-39), och Johannes bekräftar att det yttersta syftet med Jesu människoblivande, död, uppståndelse och förhärligande var Andens utgjutande.
Att vara andlig, skriver Paulus, är att ha ett sunt, balanserat sinne – det är innebörden i det ord som översatts med ”självbehärskning” i 2 Tim.1:7. Det innebär att bli helt och fullt sig själv och kunna leva i nuet som en äkta, okonstlad person, som aldrig behöver göra sig till eller spela en roll som inte är dess egen.
Att vara andlig är att vara äkta och närvarande: en andlig människa är helt och fullt sig själv och lever i nuet, närvarande i allt hon gör. Ju andligare vi blir desto mer äkta och jordnära blir vi: ”i världen, men inte av världen” som Jesus sa.
Det är alltså inte ett beteende som man lägger sig till med, inte heller en verklighetsflykt – utan en gudagiven förmåga att ta itu med verkligheten som den är på ett andligt-naturligt sätt: leva det himmelska livet i den jordiska verkligheten.
Det kräver ett djupgående verk av Guds Ande i oss och därför tar det tid att hitta den balansen och bli en sant andlig människa!
