”När nu barnen hade fått del av kött och blod tog han själv på liknande sätt del av detta, för att genom sin död göra den maktlös som hade makt över döden, alltså djävulen, och befria alla dem som av rädsla för döden levt i slaveri hela sitt liv.” (Heb.2:14-15);
”Vi har inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd.” (Heb.4:15-16).
Synd är att missa målet – Grekiska ’telos’: syftet med sin existens. Det innebär:
1/ Att inte bli den unika personen i kosmos/tillvaron jag är ämnad att vara: en unik återspegling av Jesus Kristus, tillvarons medelpunkt, sammanfattning och mål;
2/ Att inte förverkliga det speciella syfte i mänsklighetens historia som jag är designad och utrustad för att förverkliga.
Synd är alltså det olevda, oförverkligade livet.
Vår överstepräst, frälsningens förverkligare, missade inte målet med sitt människo-blivande:
att förverkliga allt det vi skulle ha förverkligat som människor genom att leva det slags liv, vi alla skulle ha levt;
”att försona” hela mänsklighetens synd, dvs det förfelade och målmissande liv vi alla levt;
att skapa en helt ny mänsklighet, som blir allt det Fadern ursprungligen ämnat.
Han blev ”fullkomnad” genom att vara ”lydig ända till döden på korset” för att där utplåna syndens andemakt, krossa ormhuvudet och bli slutet på den falska och korrumperade Adams-mänskligheten, uppstå och förhärligas som början och huvudet för en ny ”fullkomlig” mänsklighet, upprättad till Guds avbild. Därmed uppfyllde Han allt det Fadern önskade och blev så ”upphovet till (= förverkligaren av) evig frälsning” (1/.).
”Dödsfruktan” som är ångestens djupaste rot, ekorrhjulets fruktansvärda slaveri, har pregnant uttryckts av själavårdaren Erik Ewalds: ”Det svåraste när man skall dö är att skiljas från det liv man aldrig (egentligen) levt.”
(1/. Heb.5:9);
